Blogg / Datajournalistik

Ett forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan

Datajournalistik med glimten i ögat

Sisi Wei kommer att hålla i flera programpunkter, ser jag när jag tittar igenom programmet till den nordiska konferensen om datajournalistik.

Hon var även med vid 2013 CAR – Investigative Reporters & Editors konferens om datajournalistik i Kentucky, USA, i tidigare i år – och stod då för en av de roligaste föreläsningarna. Här är länken till den – bläddra med piltangenterna:

sisiwei.com/nicar-making-interactive-fun

Jag ser verkligen fram mot konferensen (bara en sådan sak som att vi kommer att få veta mer om isländsk datajournalistik!) och hoppas att det blir lika trevlig stämning som i Kentucky. En av de stora behållningarna där var att alla i ens närhet hela tiden var redo att hjälpa till om man inte förstod eller hängde med.

/Joachim Kerpner

Drönarjournalistik

bildVad kommer att hända i framtiden? Det är den stora frågan. Jag brukar ibland resonera med mig själv, och ofta kommer jag fram till ungefär den här slutsatsen: i framtiden kommer alla att programmera och i luften kommer autonoma drönare att susa fram och tillbaka. Samtidigt har jag känt att det här är tankar som kanske är lite väl utmanande för samtiden. Så jag brukar hålla tyst om mina funderingar.

Därför kände jag stor glädje, och på sätt och vis någon slags bekräftelse, när Matt Waite, professor på University of Nebraska, startade upp sin miniatyrquadrotor och flög ut över huvudena på den svenska delegationen här på NICAR13 (som förväntansfullt hade samlats för att lyssna på professorns tankar om framtiden). Vad har det här med journalism att göra? frågar sig någon. På sätt och vis var Matts upptåg lite av en plojgrej, men det ligger en poäng i att det redan idag går att skaffa sig en UAV för en överkomlig summa pengar och sedan skicka upp den i luften för att filma upplopp, bränder och naturkatastrofer. Eller hänga på en geigermätare och flyga in över Fukushima. Matt lät sina studenter bygga en apparat som registrerar acceleration med hjälp av en programmerbar mikrokontroller och en accelerometer (komponenter som kan köpas för några hundralappar på Kjell & Co). Apparaten stoppades ner i en väska som checkades in vid en flygplats, och vad som sedan hände med väskan kunde åskådliggöras med en graf baserad på den registrerade sensordatan.

Utvecklingen sker i en otrolig hastighet nu – Internet, smarta mobiltelefoner, allt kraftfullare batterier, miniatyriseringen av sensorer och andra komponenter. Men det riktigt häftiga är att allt detta går att styra med kod. Om pennan är ett svärd så är datorn en atombomb. Lägg därtill en lödkolv och du har en formidabel vapenarsenal.

@magnusljadas

PS: Mina minnesanteckningar från NICAR13 finns att läsa på magnusljadas.se

 

490 Oscars-klänningar på ett bräde

red carpet

Allt här på datajournalisternas konferens CAR 2013 är inte bara siffror och programmeringskoder. Aron Pilhofer, chef för interaktiva nyheter på New York Times, valde i stället att prata om Oscars-klänningar.

Han underströk hur extremt viktigt det är att presentera nyheter tilltalande. NYT satsar stort på Oscars-galan, eftersom den är tidningens största läsardragare näst efter presidentvalen. Under årets gala sände tidningen live-tv – ”The Oscars with David & Tony” – hela kvällen. När filmen ”Lincoln” fick pris satt tidningens båda kommentatorer med Lincoln-skägg och gammaldags hatt. Twitter och Facebook var viktiga delar av presentationen.

Men snyggast var ändå ”The Red Carpet Project” – en interaktiv New York Times-sajt med 490 kvinnliga celebriteters Oscars-klänningar. Där kunde man välja att se antingen alla rosa eller alla sjöjungfru-formade klänningar mellan 1987 och 2013. Och mycket annat. Titta själv och njut:

http://www.nytimes.com/projects/oscars/red-carpet-history/

Här är några bonuslänkar med interaktiv presentation – rena godiset fakiskt – från en annan av dagens föreläsningar, med Sisi Wei från ProPublica och Tasneem Raja från Mother Jones:

http://project.wnyc.org/dogs-of-nyc/

http://www.washingtonpost.com/wp-srv/special/health/workout-at-work/

http://www.guardian.co.uk/sport/interactive/2012/jul/23/could-you-be-a-medallist

https://www.pbs.org/newshour/adlibs/

Alla dessa länkar är hämtade från tidernas snyggaste, interaktiva konferenspresentation. Bläddra med piltangenterna och klicka på bilder med mera:

sisiwei.com/nicar-making-interactive-fun

Joachim Kerpner, Aftonbladet

Inspiration och nördar.

url
”If you´re a nerd you´re gonna feel like home”.
Så inleddes den första föreläsningen jag gick på här.
Och det kanske stämmer, för en del. Det är så klart en hel del teknik, och tekniska lösningar som diskuteras på de olika seminarierna.
Men för mig, som jobbar som reporter har jag duckat lite för den tekniska biten även om jag vet att jag behöver lära mig the basics.

I stället finner jag mig full av inspiration – att se vad som är möjligt att göra – vad andra har gjort – baserat på data är fantastiskt.
Min anteckningsbok (ja, den är analog) är fullklottrad med ideér och uppslag jag vill ge mig i kast med när jag kommer hem till redaktionen.

”Inspect this” var för mig fredagens höjdare, med genomgångar av vad flera av de stora och små amerikanska medierna publicerat utifrån inspektörsrapporter.
Allt från hur motsvarigheterna till Bilprovningen sköter sig, vad som gör igenom på en station kanske får anmärkning på en annan till vad som hänt tio år efter en arbetsplatsolycka – har företaget skärpt rutinerna?
En uppföljning som bör vara enkel att göra, med data från inspektörer.
Det finns oändliga möjligheter till bra och angelägen journalistik i inpektörernas rapporter.
Kolla bara på hästköttsskandalen.
Listan i min bok på vilka inspektioner jag vill titta närmare på är lång.
Hur är säkerheten på lekplatser?
Stämmer vågen i din mataffär eller får du för lite för pengarna?
Hur är det med bakteriehalten i offentliga bassänger?
osv.
Fantastisk konsumentjournalistik.

Alla dessa ideér som dessutom, säger nördarna, kan visualiseras och presenteras snyggt gör datajournalistiken häftig.
Som fler än en föreläsare sagt när innan trycker på länken till den visualiserade datan: ”The cool thing is”.
Och så är det.

Inspirerande. Och lärorikt.

Förutom allt vi lär oss gläds vi i dag åt att de hundratals scouterna som ockuperat hotellet i dag åkt hem.

Eric Tagesson, Aftonbladet

Terminator – fast bättre

Först efter att ha sovit några timmar började jag begripa vad en av CAR 2013-föreläsningarna som jag var på i går egentligen handlade om. Polletten trillade ner (åtminstone delvis).

Föreläsningen hette ”Maskininlärning i praktiken: tips, trix och riktiga exempel i maskininlärning på redaktionen”. Jeff Larson från ProPublica och Chase Davis (nu frilans via egna bolaget Hot Type Consulting, men snart på New York Times) berättade om något som verkade hämtat från Terminator – där datorerna blir intelligenta och tar över världen.

terminator

Davis och Larson använder ett datorspråk som rycker ut intressanta fakta ur gigantiska mängder dokument med hjälp av algoritmer och programmering. Ett slags artificiell intelligens nästan, där man får datorn att se samband och olikheter i texter. Nästan som att den börjar hantera texter på samma sätt som den mänskliga hjärnan.

Det jag begrep först efter att sovit några timmar var ungefär följande: om vi tar de hemliga amerikanska ambassadrapporterna som Wikileaks släppte som exempel, så var det ju reportrar som satt och läste igenom dessa tusentals dokument och hittade intressanta vinklar. Vilket givetvis tog väldigt lång tid.

Med maskininlärning går det i stället till så här: du kastar in alla dokumenten i algoritm-programmet och ut kommer dokumenten sorterade i högar. Programmet sorterar nämligen upp dokumenten i buntar som liknar varandra, genom att analysera texten i dokumenten. Själva maskininlärningen handlar om att du efter hand kan justera programmet så att det blir smartare, och sorterar upp dokumenten i bättre högar.

Sen kan man lätt gå in i de avvikande dokument-buntarna och hitta guldkornen utan att behöva leta.

Programmeringsspråket som de båda reportrarna och data-genierna Larson och Davis använder är bland annat Python. Dessutom sade Larson att man inte ens behöver bygga egen kod. Det finns nämligen färdiga koder som man kan använda för fånga in de avvikande dokumenten på följande adress:

http://www.cs.waikato.ac.nz/ml/index.html

Blev detta klarare? Hmm. Men någonstans kände jag att det var väldigt intressant – det pekar i alla fall mot en mycket bättre framtid (för oss journalister) än i Terminator.

Joachim Kerpner, Aftonbladet

Samarbete kring myndighetsdokument

I Sverige har vi offentlighetsprincipen. I USA har de FOIA – Freedom of information act. Och nu har FOIA-maskinen skapats (du hittar den på foiamachine.org).

Skärmavbild 2013-03-01 kl. 06.53.29

Under ett föredrag här på CAR 2013-konferensen berättade Coulter Jones, Shane Shifflett, Djordje Padejski och Chase Davis om ”maskinen”.

Den hjälper journalister och medborgare att få ut viktiga myndighetsdokument runt hela världen, som berörs av Freedom of information-lagarna. FOIA-maskinen är en ny opensource-plattform där man kan göra FOIA-förfrågningar på alla myndighetsnivåer. Den hjälper användarna att förstå FOIA-lagarna och skapar förfrågningar i rätt format. Den gör dokumenten offentligt tillgängliga på webben och använder webben för att samla support när myndigheterna inte lämnar ut dokument eller är långsamma med att lämna ut dem.

Två tankar gav föreläsningen: projektet är i sin linda och det verkar inte finnas så många dokument i FOIA-maskinen än. Men så småningom lär det finnas intressanta dokument att titta på även för oss svenskar, eftersom amerikanerna lägger sina fingrar i blöt i hela världen. Dessutom kan givetvis även svenska journalister använda FOIA-maskinen för att få tillgång till amerikanska dokument med Sverige-koppling.

Den andra tanken: något liknande borde skapas i Sverige för att sätta press på svenska myndigheter. Eller finns det redan? Inte vad jag vet.

Joachim Kerpner, Aftonbladet

James Bond framkallade gåshud

Höjdpunkten under första dagen på CAR 2013 var James Bond. Under rubriken ”Information design and crossing the digital divide” berättade Chris Canipe, Wall Street Journal, och Helene Sears, BBC, om hur de har utvecklats till digitala journalister. I Chris fall gick han från att vara singer-song-writer via reklamdesigner till digitalreporter. Gemensam nämnare för alla tre jobben: storytelling.

Helene Sears (som började som arkitekt) visade flera exempel på visualiseringar av data som var fantastiskt välgjorda. Hon beskrev hur flera BBC-journalister hade fått i uppdrag att se varenda Bond-rulle och notera antal gånger han kysste en kvinna, hur ofta han sade ”shaken, not stirred” och så vidare.

När hon fått in alla data, filmer, bilder mer mera byggde Helene upp en fantastisk sajt med hjälp av något som kallas Parallax Scrolling. Det ger en gåshudsframkallande 3D-effekt och här är resultatet:

http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-20026367

Bond

Lika välgjord och kul var möjligheten att skriva in sin egen vikt och längd och få fram vilken olympisk deltagare i OS 2012 man liknar mest. Helene själv liknade mest en australiensisk cyklist. (Här är länken till ”Your olympic athlete body match”, men det verkar som kalkyleringen har slutat fungera):

http://www.bbc.co.uk/news/uk-19050139

Ytterligare en spännande BBC-visualisering gjorde de när jordklotets befolkning närmade sig sju miljarder. Skriv in din födelsedag och få reda på vilket ”nummer” du är på planeten:

http://www.bbc.co.uk/news/world-15391515

Jag är nummer tre miljarder

Här är Helene Sears fyra gyllene regler:

1 Meet audience needs – 2 Tell a story – 3 Rewarding content. Help the user understand that the story matters, and make it sharable. – 4 Striking visuals. Push visual boundaries, and wherever possible have fun

Här är en sajt där BBC har samlat sin interaktiva grafik:

bbc.com/newsgraphics

Nästa guldkorn under dagen var föredraget ”Dig deeper with social tools” av Mandy Jenkins och Doug Haddix, som handlade om hur man kan tömma Facebook och Twitter på oväntad information. Slå till exempel in ”carlbildt” på sajten foller.me, så får du en analys av allt som Sveriges utrikesminister gjort på Twitter.

På topsy.com kan man bland annat hitta gamla tweets och på ban.jo (finns även som app) kan man se var twittrare är just nu, eftersom tweetarna geolokaliseras. En liknande tjänst finns på corp.geofeedia.com.

Samma sak, fast för YouTube, finns på mappeo.net – där kan du se vilka filmer som lagts upp inom ett speciellt geografiskt område. Till exempel vilka som lade ut filmer när Sandy överföll USA:s kust.

Och på allmytweets.net kan man skriva in en twittrare och du får alla hens tweetar samlade.

Sista föredraget jag gick på denna första konferensdag var ”Visualizing networks and connections”. Kevin Connor från Public Accountability Initiative berättade om hur de katalogiserar USA:s makthavare och hittar dolda länkar mellan dem. Det gällde inte bara amerikanska makthavare, utan även till exempel Stefan H&M Persson. Mycket imponerande.

Dessa fakta finns på sajterna public-accountability.org, ittlesis.org och theyrule.net.

Irene Jay Liu berättade sedan om Reuters 18-månaders satsning på att skapa en interaktiv sajt om det allt mäktigare Kina:

connectedchina.reuters.com

Reuters har omkring 100 reportrar runtom i Kina, och all deras kunskap har använts för att göra denna sajt (finns också som app) till en fantastisk informationskälla för den som vill se de dolda strukturerna i världens kommande supermakt number one.

Joachim Kerpner, Aftonbladet