Blogg / Datajournalistik

Ett forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan

Sverige på efterkälke kring ekonomidata?

Det är andra gången som jag besöker CAR. Det är nu cirka två år sen som jag börja närma mig området datajournalistiska arbetsmetoder utifrån perspektivet som forskare i företagsekonomi med innovationsprocesser som huvudintresse. Under CAR 2014 första dagar har jag gjort några intressanta observationer.

En proppfull föreläsning jag var på handlade om ekonomijournalisternas möjligheter att arbeta med datajournalistiska metoder. Även om mycket på CAR handlar om den amerikanska kontexten så går det oftast att överföra föreläsningarnas budskap till den svenska kontexten.

När jag som svensk forskare möter amerikanska forskare, så är de oftast extremt avundsjuka på Sveriges långa tradition av offentlighetsprincip och myndigheternas arkiv om företagsdata som samlats om hela företagsbestånd i över hundra år. Jag börjar dock inse att vi ganska kan komma att vara avundsjuka på amerikanska forskarna och ekonomijournalister. Orsaken är att de amerikanska myndigheterna som har till uppgift att samla in och delge marknaden ekonomisk information i högre grad än svenska myndigheter börjar använda ett standardformat XBRL för rådatan som i hög grad underlättar fortsatt bearbetning och analys av tredje part.

I Sverige fördröjs införandet av XBRL, med argumenten att det går emot direktiven att förenkla för företagare att lämna information till myndigheterna. Att underrätta administrativt krångel för företagare låter väl bra men problemet är att man tappat bort orsaken till varför företag överhuvudtaget behöver lämna information till myndigheter.

När man införande aktiebolagslagen vid mitten av 1800-talet så var en av poängen att man begränsade ägarnas ansvar för företagets skulder (på engelska går bolagsformen under just under benämningen ”limited liabilities”). Det innebar att staten med aktiebolagsstiftningen spridit riskerna med företagandet till en rad olika aktörer i samhället vilket visat sig vara gynnsamt för ekonomisk tillväxt. Men det innebär samtidigt att aktiebolag har en rad intressenter utöver sina ägare som behöver få information om företagen. Går aktiebolaget i konkurs så förlorar en rad aktörer sina pengar: leverantörer, finansiärer, kunder som förskottsbetalat, anställda, staten osv.

Staten har med myndigheter som Bolagsverket och Finansinspektionen tagit ansvar för att alla aktörer i samhället ska kunna få information om dessa företags status så att olika intressenter kan ta ekonomiska beslut baserade på den informationen.

Men de senaste åren har statsmakten och myndigheterna i Sverige istället nästan uteslutande haft ägarnas perspektiv på den information de ska lämna in, men även allt mer låst in data med hjälp av betalningsmodeller för att få ut den. Direktiven har varit att det ska vara lätt för ägarna att lämna in data om företagen, inte att underrätta tillgängligheten till informationen. Det innebär att företag får använda format som pdf och jpeg för årsredovisningar och dylikt, vilket är svåra att maskinläsa och därmed bearbeta och analysera.

Bolagsverket tog tidigt initiativ med att börja testa XBRL, men detta initiativ har nu bromsat upp av direktiv som istället har fokus på att förenkla för företagen. I USA har man lyssnat på samhället krav på snabb ekonomisk information och där börjar myndigheter införa gemensam standards för rådata för att underrätta för användarna av informationen.

I Sverige går samverkan mellan myndigheterna som ska hantera ekonomisk information långsamt, samtidigt som man verkar ha glömt bort huvudsakliga syftet med att man samlar in denna information, nämligen att informationen snabbt ska kunna delges och analyseras av olika intressenter i samhället. XBRL sprids nu som standard över världen för ekonomisk information. Varför hänger inte Sverige på det tåget?

Och när ska det också komma standard för rådata för andra myndigheter i Sverige som gör att det är lätt att samla in, bearbeta, analysera och visualisera data för journalister, forskare och våra medborgare?

Tommy Larsson Segerlind – Södertörns högskola

Datajournalism som GPT

Efter att ha reflekterat över mina första dagar på en NICAR-konferens så var det Philip Meyers uttalande från 1970-talet att “journalism must become social science in a hurry” som fastnat i mitt huvud. Förutom att Sarah Cohen påminde oss om detta uttalande på en specialföreläsning och att första dagen avlutades med just Philip Meyer Journalism Award, så upplever jag detta tema på nästan alla paneler jag lyssnat på.

Som forskare i företagsekonomi med forskningsintresse om innovationsprocesser så är jag möjligen en främmande fågel på konferensen. Perspektivet som forskare i kombination med intresset om innovationsprocesser har gjort att jag inte riktigt kan släppa Meyer’s gamla citat. Efter att ha närmat mig fältet datajournalism under cirka ett år och nu i kondenserad form på NICAR får en uppdaterad översikt över fältet, så börjar jag bli ganska övertygad om att fältet har drivit på en utveckling av något som innovationsforskningen kallar ”General Purpose Technology” (GPT). En teknologi kan utvecklas till en GPT när den börjar användas för många olika syften. För att det ska hända så krävs det att många kan tillämpa teknologin och inte bara specialutbildade experter. Det är två saker i Meyers citat ovan som jag fastnat vid. Dels att journalister i högre grad behöver använda hela den samhällsvetenskapliga metodarsenalen, men lika viktigt att de måste kunna använda dessa metoder ”…in a hurry”. Det är just det sista som jag uppfattat har lett till att innovationer av olika metodverktyg som har potential att bli eller redan är GPT. Jag börjar också bli övertygad om att detta de sista åren till mångt och mycket har drivits fram av dessa journalisters behov att snabbt kunna tillämpa dessa metoder för sina specifika journalistiska syften. Vad jag försöker säga är att från 70-talet och framåt så har journalister som velat närma sig datajournalism varit tvungna att lära sig samma ganska komplexa metodverktyg som forskare använder sig av vid vetenskapliga studier.

Det som slagit min under året och här på NICAR, är att journalister och forskare i stort sätt har samma krav på noggrannhet och tillförlitlighet i arbetsprocessen. Den stora skillnaden är snarare tidsaspekten. Forskning får och behöver ibland ta lång tid. Den lyxen har oftast inte journalisten. Jag är otroligt imponerade av den kreativitet och driv som datajournalister här på NICAR uppvisar i att hitta tidsparande lösningar och smarta genvägar med befintliga databehandlingsprogram utan att släppa kraven på noggrannhet och tillförlitlighet. Här har vi som forskare mycket att lära! Men min poäng är att journalister tillsammans med utvecklare på redaktioner och oftast i samarbete med programutvecklare och universitet i en anda av ”open innovation” allt mer de senaste åren utvecklat en rad nya, smarta och lättanvända metodverktyg för att insamla, bearbeta, analysera och visualisera stora datamängder. Och vi har nog bara sett början än!

Dessa innovationer kommer inte bara journalister och forskare använda sig av, utan det är här den stora potentialen finns att dessa metoder kommer kunna användas för en rad andra grupper och för ändamål som vi idag inte har en aning om. Det vill säga de har blivit så kallade GPT. Ur ett samhällsperspektiv är den stora potentialen den enorma kunskap dessa verktyg kommer kunna generera. Vinnova delfinansierar detta projekt tillsammans med Södertörns högskola och våra partners från mediebolagen. Jag tror att Vinnova inom ganska snart tid kan räkna hem dessa pengar utifrån deras syften. Att mediebolagen också kommer kunna göra det är jag också ganska övertygad om, men det är en de saker som vi ska studera i projektet.

Tommy Larsson Segerlind, forskare i företagsekonomi vid Södertörns högskola