Blogg / Datajournalistik

Ett forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan

”The data isn’t the journalism”

2003 vann Sarah Cohen en Pulitzer. Scoopet handlade om hur barn, med anknytning till olika delar av den offentliga omsorgen, dött av misshandel eller vanvård och hur sociala myndigheter på olika sätt begått misstag som direkt eller indirekt lett till barnens död. Ett omfattande journalistarbete som satte fokus på de allra svagaste.

Idag hade vi förmånen att ha ett exklusivt lunchseminarium med Sarah Cohen, som är en av datajournalistikens nestorer i USA. En intagande dam med pondus, blixtrande intelligens och charm.

Sarah berättade om hur hon och hennes kollegor gick tillväga för att göra Pulitzer-storyn. Rent krasst handlade det om att gå igenom femton tunga lådor med papper och dokument. På den tiden fanns inga smarta algoritmer online för att scanna av tusentals dokument, så det hela handlade helt enkelt om tålamod och målmedvetenhet.

Enligt Sara Cohen (och jag tror att de flesta håller med henne) så har det hänt mer under de senaste tre åren för datajournalistiken än någonsin. Smarta verktyg för både inhämtning, analys och visualisering av data utvecklas i en rasande fart. På det sättet har journalistkåren en fantastisk möjlighet just nu, att faktiskt göra viktiga journalistiska jobb utifrån data och göra den tillgänglig, både genom spridning och genom att göra den visuellt begriplig.

Ett par saker stannade kvar i mina tankar, saker som jag tror att mediehusen och journalistkåren i Sverige behöver fundera över.

Dels detta med kompetens och uthållighet. Sarah Cohen berättade att de flesta större amerikanska mediehus har någon eller några som är anställda för just datahantering och research. På New York Times, där hon är idag, är dom fem personer. Det är inte många såklart, med tanke på redaktionens storlek. Men ändå. Det finns folk som är dedikerade och har den kunskap och kompetens som krävs. Att lära sig hantera data, att analysera och visualisera den, kräver kompetens. Det är inte realistiskt att tro att alla redaktionsmedlemmar kan göra det på egen hand. För att göra dom här fantastiska scoopen, som ligger därute och väntar på oss, måste medieledningarna i Sverige våga avsätta resurser. Jag tror inte att det behöver handla om horder av folk, men att det måste finnas vissa utvalda som faktiskt får ha detta som specialområde. För egen del, inom vår koncern, ser jag att det kommer att handla mycket om att börja i det lilla. Och att få redaktörer och nyhetschefer att förstå vad det hela går ut på och se till att det publiceras på ett vettigt sätt.

En annan sak hon sa var ungefär såhär: ”We got the methods from social science and took them into journalism”. Det tycker jag är ett väldigt viktigt perspektiv, att det faktiskt handlar om metoder som i grunden är vetenskapliga. Därför måste vi se till att vår data är relevant, att vi har kunskap inte bara om att analysera och visualisera data, utan om datan i sig. Vad står den för? Var kommer den ifrån? Vi behöver vara vaksamma och se till att vi förhåller oss kritiska till själva datan. Ju mer vi har tillgång till offentlig, lättillgänglig data, desto viktigare blir det att vi faktiskt har kunskap om den.

”The data isn’t the journalism”, sa Sarah Cohen också. Alltså, data i sig är inte journalistik. Vi kan berätta hur mycket som helst i staplar, diagram och interaktiva kartor. Men själva journalistiken är ju fortfarande att berätta något viktigt om verkligheten, att sätta fokus på någonting. Utan den inställningen blir det oerhört tråkigt och egentligen bara ett referat i diagram som inte engagerar någon.

Men jag tror att det som mest fastnar i mig är bilden av den femton lådorna med dokument. Av den vilja och uthållighet som låg bakom Sarah Cohens Pulitzer-vinnande knäck. Den viljan och uthålligheten – den behöver vi nog mest av allt.

 

boxes

/Anna Lindberg, NTM

Bli först att kommentera på “”The data isn’t the journalism”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *