Blogg / Datajournalistik

Ett forsknings- och utvecklingsprojekt i samverkan

Vem betalar för gratisverktygen?

Infogram

Seminariet med rubriken ”Gratisverktyg för dataanalys” är fyllt till bristningsgränsen på datajournalistikkonferensen Nicar 2014 i Baltimore. Amerikanska nyhetsredaktioner verkar lika fattiga som svenska.

Alla journalister vet att det är ungefär lika utsiktslöst att be chefen att köpa in det där jättecoola dataprogrammet som att föreslå en femveckors reportageresa till Bahamas.

Vi som sitter längst bak på golvet i föreläsningssalen för att stolarna tagit slut knattrar febrilt ner de olika gratistjänster som visas i Powerpointpresentationen: TabulaMr Data ConverterDocument CloudRStudioPSPPFoiamachine, med flera.

Många av dessa är open source-program (öppna källkods-projekt utan ekonomiska vinsintressen). Man kommer långt på dem som journalist, men de täcker inte alla behov. Och inte sällan är program skapade av kommersiella aktörer strået vassare.

Över listan av gratisprogram från företag som jag själv redan använder i mitt jobb som reporter finns Tableau, InfogramOpen Refine (Googleskapat, men nu icke-kommersiellt), Cometdocs och en rad Googletjänster.

Alla gratis för mig och Svenska Dagbladet att ladda ner och använda. Det enda läsarna märker är att företagets logga ofta syns lite diskret i ena hörnet när det handlar om visualiseringsverktyg för att göra grafiker som bäddas in på sajten. Är det dataanalysredskap som används tidigare under arbetsprocessen har läsarna ingen kännedom om dem alls.

Är det ett problem att vi journalister använder sådana gratisverktyg? Nej, anser jag. Den ekonomiska verkligheten är som den är. Bättre att vi får tillgång till gratis analysverktyg än inga alls. Och så länge företagen bakom inte har något som helst inflytande över den journalistik vi gör med hjälp av deras produkter – vilket de inte har – är det inte så mycket att orda om.

Fördelen för företagen i fråga är förstås att synas i ett stort och seriöst sammanhang. Deras affärsidé är att sälja sin mjukvara till företag för olika typer av affärsanalyser. Att få sin logga på en kvalitetssajt med miljonbesök som svd.se är förstås gyllene marknadsföring.

Visualiseringstjänsten Tableau är ett lysande exempel på ett företag som tidigt insåg detta. De har jobbat aktivt med att få journalister som gratiskunder – Guardian, New York Times och Le Monde tillhör flitiga användare – och är i dag ett mycket framgångsrikt företag trots att deras produkt knappast är den bästa i branschen.

Många av de här tjänsterna är inte heller gratis bara för journalister, utan finns i en gratisversion för vem som helst. Sedan finns en premiumversion som kostar pengar, och den går oftast ut på att man kan skydda sina siffror, medan all data i gratisversionen blir offentlig på webben. HM och Swedbank vill förstås inte att deras konkurrenter ska se deras interna försäljningssiffror, varför betalversionen är nödvändig. Men för oss journalister är det inga problem att vår data blir offentlig – tvärtom är det ju just det vi jobbar för, att få ut fakta till allmänheten.

Ändå är det just här som det kan bli problematiskt.

Använder du en tjänst som är gratis är det du som är varan, är en känd aforism i denna Google och sociala medier-era. De siffror och annan information som jag laddar upp i de här gratisprogrammen sparas förstås av företagen bakom dem och blir deras egendom. Återigen, vi journalister arbetar för att sprida fakta. Men vi ska också vara medvetna om att vi gratis ger dem framtidens verkliga hårdvaluta – data.

Och därför är det väldigt viktigt att tänka efter en extra gång vad den där Excelfilen du laddar upp innehåller. Även om vi har transparens som ledord kan en del saker vara känsliga. Personuppgifter måste rensas ur filerna. Och källskyddat material ska överhuvudtaget aldrig befinna sig någonstans i närheten av internet.

Tobias Brandel/SvD

Bli först att kommentera på “Vem betalar för gratisverktygen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *